Så spelar du Vita Mahjong

Vita Mahjong är ett brickspel för en person, inte det spel om pengar för fyra som tillhör samma familj. Formatet kallas också mahjong solitaire, Shanghai eller taipei. En person spelar, det finns inga turer, inga motståndare och ingen insats.

Ett fullt bräde rymmer 144 brickor lagda i staplade lager. Målet är att plocka bort varje bricka genom att ta dem två i taget, och partiet tar slut antingen när brädet är tomt eller när inget lagligt par finns kvar någonstans på det.

Nästan ingenting från mahjong för fyra följer med. Det finns inga händer, inga kast, ingen mur att dra från och ingen poäng för särskilda kombinationer. De två spelen delar brickornas motiv och mycket lite annat, vilket är därför solitaire-formatet katalogiseras för sig från det brickspel det lånade sina motiv av.

Hela regeluppsättningen ryms på fyra rader. Allt annat i den här guiden följer av dem snarare än lägger till något.

1. Brickor lämnar brädet i lika par, aldrig en i taget.
2. En bricka går bara att ta när ingen annan bricka vilar ovanpå den.
3. En bricka går bara att ta när dess vänstra eller högra långsida är fri.
4. Du har vunnit när alla 144 brickor är borta.

Den som förlorar sina första bräden kan nästan alltid alla fyra redan. Att veta vilka brickor som är lagliga är en annan färdighet än att veta vilken av de lagliga man bör ta.

En bricka är tillgänglig bara när två villkor gäller samtidigt. Ingenting får vila ovanpå den, och antingen dess vänstra eller dess högra långsida måste vara fri. En bricka med grannar på båda sidor är låst även när ingenting täcker den.

Fri betyder hela långsidan, inte en del av den. Staplade läggningar sätter ofta en bricka en halv bredd förskjuten mot grannen, och den halva överlappningen blockerar fortfarande: det finns ingen glipa bred nog att dra ut brickan i sidled.

Den enda regeln driver hela spelet, så vanan värd att bygga från första partiet är att titta på en brickas grannar innan du tittar på dess motiv. Om två motiv stämmer överens är den lätta frågan. Om någon av de två faktiskt går att lyfta är den som avgör brädet.

Två brickor tas bort tillsammans när deras motiv är identiska. De tre numrerade färgerna löper från ett till nio i tecken, bambu och cirklar, och vart och ett av de motiven finns i fyra exemplar i uppsättningen. Vindar och drakar beter sig likadant: öst går bara ihop med öst, och den röda draken bara med den röda draken.

Två grupper bryter mot regeln om identiskt motiv. De fyra blombrickorna går alla ihop med varandra, och de fyra årstidsbrickorna går alla ihop med varandra. Ett plommon kan därför röjas med en orkidé trots att bilderna skiljer sig, vilket också är varför just de åtta är de par spelare oftast går rakt förbi.

Den klassiska läggningen staplar fem lager. Botten rymmer 87 brickor, sedan 36, sedan 16, sedan 4, med en enda bricka som krona. Högre brickor är aldrig täckta, så spelet börjar naturligt högst upp i högen.

Brickorna i de övre lagren döljer motiven under sig. Att röja toppen tidigt avslöjar den information du behöver för att planera, vilket är varför vana spelare öppnar stapeln innan de ger sig på de platta raderna.

Det är i bottenlagret bräden förloras. Dess långa vågräta rader ställer ett dussin brickor på led, och varje bricka mitt i en sådan rad förblir låst tills raden har ätits inåt från en av sina två ändar.

Tre saker är värda att göra på det här första brädet. Ta brickan högst upp och se de fyra den dolde. Leta rätt på en bricka med grannar på båda sidor och bekräfta att den inte svarar på en tryckning. Röj sedan en lång rad från dess ände och se hur många brickor det enda draget gör tillgängliga.

Öppningen i ett parti Vita Mahjong är nästan given på förhand, eftersom så få brickor är lagliga i början. Det som följer är en följd som fungerar på vilken giv som helst av den klassiska läggningen.

1. Ta brickan allra högst upp. Den är fri per definition och blottar de fyra brickorna i lagret under.
2. Röj de fyra härnäst, så snart de går ihop med varandra eller med något ute i kanterna. Att tömma fjärde lagret öppnar sexton motiv till på en gång.
3. Stanna nu upp och läs brädet innan du rör något. Räkna hur många exemplar av varje fritt motiv du ser, och var de du inte når ligger.
4. Beta av ändarna på de långa bottenraderna stadigt i stället för att spara dem. En rad du ignorerar till slutspelet är oftast raden som avslutar partiet.
5. När två par är möjliga och bara ett av dem frigör en låst bricka, ta det som frigör. Just den preferensen skiljer den som avslutar bräden från den som kör fast med tjugo brickor kvar.
6. Avsluta ett bräde en gång innan du bryr dig om tiden. Snabbheten kommer av att känna igen motiven på direkten, och den igenkänningen byggs bara genom upprepning.

Nästan varje förlorat bräde går att spåra till en av tre vanor, och alla tre känns produktiva i stunden.

• Att röja alla fyra exemplaren av ett motiv som två snabba par ute i de öppna kanterna, när ett av de paren var den enda nyckeln till en bricka begravd i mitten.
• Att gripa efter blandningen utan att ha kollat blommorna och årstiderna. De åtta går ihop per grupp i stället för per motiv, så ett lagligt par mellan två olika bilder är just det spelare oftast missar.
• Att tömma toppen av högen och sedan lämna botten i fred. De övre lagren är lätta och tillfredsställande, och att avsluta dem utan att röra de långa raderna lämnar brädets svåraste hälft till sist.